vart tog du vägen?
Jag har tänkt ganska mkt på dethär nu, och ganska länge, men jag vet inte om jag nånsin kmr kunna prata ut om det här med dig. Inget e som förr. Det gick inte å beskriva förut hur du och jag var tillsammans, men nu e inget som förr, och jag tror inte att det nånsin kommer bli så igen. Det sista som skulle hända var att du och jag skulle glida isär, vi har känt varandra nästan hela livet och ingen känner mig som du, inte på samma sätt heller. Det gör ont att nu kanske jag måste säga kände.. Än är vi inte ovänner, men rädd att vi kommer att bli, du vet inget om det här, du tror att allt e som vanligt, att din nya personlighet känns bra och att du känner dig mer självsäker och dina nya vänner, allt hade funkat jätte bra med det där, om det bara hade funkat för dina gamla vänner..
Jag saknar hur du och jag kunde gå ut mitt i natten, sätta oss vart som helst utan att det spelade nån roll, och prata om allt. Jag saknar hur vi kunde prata hela natten, jag saknar när vi smet ut och tog * och sen gick till * och *. Jag saknar din gamla humor. Även fast du är den du alltid varit på utsidan, är du inte densamma på insidan. Men det jag saknar allra mest, är att så fort det hände dig nåt, eller du mådde dåligt, så kom du till mig direkt och jag fick dig att må bra igen, hur du varje dag sa att du älskade mig, att av varje person var jag den bästa och pussade mig och sa att även fast många av dina vänner kom och gick, så sa du att du och jag alltid skulle hålla fast vid varandra, oavsett vad som hände.
Under den tiden var mitt liv helt felfritt, jag hade nån som alltid fanns där, jag kunde aldrig känna mig fullt deprimerad, för du fanns alltid där.
Senast nånting av det där hände, var i somras. Det var alltid du och jag. Nu, när hösten har kommit med kylan, har också du försvunnit mer och mer, och gjort den ännu kallare. Det finns inte mkt mer och säga, jag vet inte ens vrf jag skriver det här på bloggen, jag antar att det lättar att kunna utrycka sina känslor på nåt sätt, även om jag egentligen borde prata med dig om det ist...
Problemet e att nu vet jag inte om jag vågar längre, vågar vara med dig som jag var förut, vet inte om jag vågar pussa dig och säga att jag älskar dig och att du e den bästa, vet inte om jag vågar prata ut med dig om alla problem, kmr du göra desamma för mig då?
Vad du än gör, vem du än vänder dig till, vem du än väljer att glömma, så kommer jag aldrig glömma dig och mig som vi var, inget kan och kommer nånsin att kunna slå det och jag ångrar inget av det. Hoppas inte du gör det heller. Jag vill inget mer än att du ska komma tillbaka. Jag kommer aldrig prata om det med nån annan så jag troro inte det e nån idé att ni frågar om det...
Jag e besviken på mig själv för att jag e arg på dig, för jag lovade att jag aldrig skulle bli det, inget jag gör längre känns som att det har nån mening om jag inte har dig </3
Jag saknar hur du och jag kunde gå ut mitt i natten, sätta oss vart som helst utan att det spelade nån roll, och prata om allt. Jag saknar hur vi kunde prata hela natten, jag saknar när vi smet ut och tog * och sen gick till * och *. Jag saknar din gamla humor. Även fast du är den du alltid varit på utsidan, är du inte densamma på insidan. Men det jag saknar allra mest, är att så fort det hände dig nåt, eller du mådde dåligt, så kom du till mig direkt och jag fick dig att må bra igen, hur du varje dag sa att du älskade mig, att av varje person var jag den bästa och pussade mig och sa att även fast många av dina vänner kom och gick, så sa du att du och jag alltid skulle hålla fast vid varandra, oavsett vad som hände.
Under den tiden var mitt liv helt felfritt, jag hade nån som alltid fanns där, jag kunde aldrig känna mig fullt deprimerad, för du fanns alltid där.
Senast nånting av det där hände, var i somras. Det var alltid du och jag. Nu, när hösten har kommit med kylan, har också du försvunnit mer och mer, och gjort den ännu kallare. Det finns inte mkt mer och säga, jag vet inte ens vrf jag skriver det här på bloggen, jag antar att det lättar att kunna utrycka sina känslor på nåt sätt, även om jag egentligen borde prata med dig om det ist...
Problemet e att nu vet jag inte om jag vågar längre, vågar vara med dig som jag var förut, vet inte om jag vågar pussa dig och säga att jag älskar dig och att du e den bästa, vet inte om jag vågar prata ut med dig om alla problem, kmr du göra desamma för mig då?
Vad du än gör, vem du än vänder dig till, vem du än väljer att glömma, så kommer jag aldrig glömma dig och mig som vi var, inget kan och kommer nånsin att kunna slå det och jag ångrar inget av det. Hoppas inte du gör det heller. Jag vill inget mer än att du ska komma tillbaka. Jag kommer aldrig prata om det med nån annan så jag troro inte det e nån idé att ni frågar om det...
Jag e besviken på mig själv för att jag e arg på dig, för jag lovade att jag aldrig skulle bli det, inget jag gör längre känns som att det har nån mening om jag inte har dig </3
Kommentarer
Postat av: emelie
låter tufft :/ <3 hoppas det löser sig verkligen, och jag finns verkligen här för dej. okej de stog att de inte var nån idé att bry sig eller nåt sånt iaf, men vill inte att du ska må piss :O du är ju min bästavän<3
Postat av: julia
naaw tack gumman det betyder jätte mkt att du alltid finns där för mig, bästavän <33
Trackback
